Ja, jag gav upp det här med bloggandet ett tag. Jag bestämde mig helt enkelt för att så länge jag bara mår dåligt och inte har något positivt att säga ska jag inte säga något alls.
Jag är ett hängivet "Sex and the City" fan. Jag har alla säsonger och båda filmerna. För er som är lika hängivna som jag har jag den senaste månaden varit som Miranda. När hon blir gravid är alla runt henne jätte glada och peppade och Miranda har nästan dåligt samvete för att hon inte är lika entusiastisk som de människor hon har runt sig. Så har jag känt. Jag har till och med fejkat ett leende när någon grattade mig. Jag ville helt enkelt inte verka mindre entusiastisk än personen jag pratade med.
Jag har även MÅNGA gånger ifrågasatt varför man pratar om morgonillamående när det är heeeeela dagen, och i mitt fall, eskalerande efter tre på eftermiddagen.
Nu får ni inte tro att jag inte är glad att det ska komma en liten bäbis till mig, det är jag verkligen och har varit hela tiden. Men det har fram tills för några dagar sedan inte vart primärt. Det primära har vart att överleva och att inte må illa. När det primära är så svåruppnåeligt har man inte så mycket framförhållning att man kan tänka på att i november kommer det faktiskt en liten människa, en liten person till oss.
Nu, nu mår jag ganska bra. Det lilla illamående som är kvar kan jag hantera. Jag har dessutom fått lite mage, och kallelse till ultraljud. Detta gör det onekligen lite lättare att faktiskt vara positiv. NU börjar jag se fram emot när den här lilla människan kommer, för nu kan jag ha den framförhållningen. Jag kan tänka ett halvår framåt. Jag kommer alltså från och med nu blogga igen, för nu har jag positiva saker att säga.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar