Länge sen

Ja, jag gav upp det här med bloggandet ett tag. Jag bestämde mig helt enkelt för att så länge jag bara mår dåligt och inte har något positivt att säga ska jag inte säga något alls.

Jag är ett hängivet "Sex and the City" fan. Jag har alla säsonger och båda filmerna. För er som är lika hängivna som jag har jag den senaste månaden varit som Miranda. När hon blir gravid är alla runt henne jätte glada och peppade och Miranda har nästan dåligt samvete för att hon inte är lika entusiastisk som de människor hon har runt sig. Så har jag känt. Jag har till och med fejkat ett leende när någon grattade mig. Jag ville helt enkelt inte verka mindre entusiastisk än personen jag pratade med.
   Jag har även MÅNGA gånger ifrågasatt varför man pratar om morgonillamående när det är heeeeela dagen, och i mitt fall, eskalerande efter tre på eftermiddagen.
   Nu får ni inte tro att jag inte är glad att det ska komma en liten bäbis till mig, det är jag verkligen och har varit hela tiden. Men det har fram tills för några dagar sedan inte vart primärt. Det primära har vart att överleva och att inte må illa. När det primära är så svåruppnåeligt har man inte så mycket framförhållning att man kan tänka på att i november kommer det faktiskt en liten människa, en liten person till oss.


Nu, nu mår jag ganska bra. Det lilla illamående som är kvar kan jag hantera. Jag har dessutom fått lite mage, och kallelse till ultraljud. Detta gör det onekligen lite lättare att faktiskt vara positiv. NU börjar jag se fram emot när den här lilla människan kommer, för nu kan jag ha den framförhållningen. Jag kan tänka ett halvår framåt. Jag kommer alltså från och med nu blogga igen, för nu har jag positiva saker att säga.

Jag tror att det har vänt

I fredags var vi hos barnmorskan, första besöket och nu tror jag att livet kommer bli lite lättare. Jag fick massa illamåendetips och tabletter mot åksjuka. Postafen, räddare i nöden. De tar inte bort illamåendet helt, men de tar udden utav det hela och gör livet ganska drägligt. Vi kom även fram till att jag kommer må illa som längst fram till den 11 maj, vilket kändes ganska nära när hon satt där och pratade. När jag kom hem och tänkte efter insåg jag att det är en hel månad tills den 11e maj. En månad är som en evighet. Sen det här illamåendet började har jag delat upp livet i halvdagar, att helt plötsligt byta perspektiv och tänka i månader... Ni förstår själva. I fredags var det den 15e april, det innebär att den 11 maj ligger 26 dagar bort, alltså 52 halvdagar vilket i mina öron låter som en evighet. Fast det förstås, nu med de här tabletterna kanske jag är redo att gå tillbaka till hela dagar. Dessutom har det gått två dagar sen i fredags. 24 kvar. 24 är inte så illa.

Nu blir det andra bullar. Nu ska vi ta ut El Caminon på sin första åktur för i år. Vi ska åka till Trosa och köpa glass. Eller... Stefan ska, jag tar nog med mig lite naturell yogurt, eller kanske en piggelin, det skulle kunna funka.

Alla tips mot illamående mottages tacksamt!

Idag har vart en vacker dag, jag vet det för jag har legat i sängen och tittat ut på den blåa himlen i princip hela dagen. Så fort jag reser mig upp kommer illamåendet. Alla tips mot illamående mottages tacksamt!

Runt halv fyra gick jag i alla fall upp för att klä på mig och tog ut Viggo i selen på baksidan så han fick äta lite riktigt gräs. Han blev glad och det var nog ganska bra för mig att vistas lite ute i solen, jag kände mig så pass mycket bättre att jag faktiskt följde med Stefan ut på lite ärenden när han kom hem från jobbet. Det slutade med att jag satt i bilen och hyperventilerade efter att ha stått i ett rum med alldeles för mycket människor, som alla luktade illa.

Jag har i alla fall kommit på att jag har blivit gravid i rätt tid. Nu syns det på mig att det är något som har hänt med min kropp, men det ser mest ut som att jag har gått upp i vikt. En kofta döljer det hela ganska bra, och just nu är faktiskt perfekt koftväder. I sommar kommer jag ha så pass stor mage att det inte är någon som kommer att tveka på huruvida jag är gravid eller inte, så att visa sig på stranden kommer inte att vara några problem, samtidigt som jag inte kommer vara sådär supergravid.

Jag har i alla fall en karl som är snäll mot mig och tar han om mig. Bästa stunden på dagen är när han kommer hem från jobbet och jag kan överlåta allt till honom.

Ghää...

Jag ber i förväg om ursäkt för den buttra tonen i detta inlägg. 

Ok, bakslag. Torsdagen var bra, men jag tror att jag tog mig lite vatten över huvet. Sedan fredag eftermiddag har jag legat nerbäddad, illamående och bedrövligt trött. Idag tog jag mig till jobbet, men det var något av det värsta jag har gjort. Varje gång någon gick förbi mig på tunnelbanan fick jag kväljningar, och kl 7.30 på morgonen är det ganska mycket folk på tunnelbanan.

Jag tog mig i alla fall igenom dagen genom att äta lite ca en gång i timmen och hänga lite över toaletten på jobbet. Jag önskar faktiskt att jag bara kunde spy stället för att bara gå runt o vänta på att det kanske ska hända nån gång så småningom. Jag funderar på varför man kallar det för "morning sickness" när det är HEEEELA dagen.

Dessutom har jag idag även fått reda på att "hästtjejer" får svårare förlossningar eftersom våran muskulatur är så välutvecklad i de nedre regionerna. Det trycker visst tillbaka alltihop när det väl är dags att krysta.

Man sitter o deppar o tänker på allt det här o så vet man att det ligger ett litet liv inne i magen som vid det här laget har både skelett, organ, näsborrar, ögon och öron, o nu tänker ni kanske att när man vet det så är det ju värt det, men nej, jag känner det inte. Idag är det inte värt det.

Minnen och träningsvärk

Idag har vart en fantastisk dag. Jag har vart riktigt pigg och orkat hela dagen, vilket resulterat i att jag faktiskt fått en hel del saker gjort! Illamåendet har visserligen varit värre än någonsin, men jag har fortfarande inte kräkts (peppar peppar). Jag började dagen med att åka hem till min väl Björn som jag var i USA tillsammans med för ett och ett halvt år sedan. Min dator kraschade kort efter att vi kom hem därifrån och då försvann alla mina bilder. I över ett år nu har jag tänkt att jag ska åka hem till honom och kopiera hans bilder, och idag blev det av.  Jag tror att jag har lärt mig uppskatta och ta tillvara på de dagar jag inte känner mig som en drogad zombie.

När jag kom hem städade jag hela huset, och lagade mat. Det stod inte på bordet när Stefan och "S" (som jag väljer att kalla henne för) kom hem, men den stod i ugnen. Efter mat och en maskin tvätt stack jag iväg till stallet och red. Sjukt hårt pass idag, men det var väldigt skönt att få upp flåset lite, även om jag redan känner träningsverken komma smygande. Jag hoppas verkligen att jag kommer må så bra att jag kan rida i princip hela graviditeten, skulle kännas väldigt tråkigt att lägga av igen nu när jag precis kommit igång.

Idag har jag nog inte hunnit tänka så mycket, det har vart något hela tiden, och det är ganska skönt med sånna dagar också. Jag delar med mig med några bilder från USA, Zion National Park, en av de absolut häftigaste saker jag någonsin gjort

Different points of view

Idag upptäckte jag att jag har gått upp en kupstolek, eller en och en halv. En utveckling som Stefan tycker är mer spännande än vad jag gör, jag tycker mest att det gör ont. Han påstår även att han ser på magen, jag känner mig mest svullen o smygtjock.

Kan man skylla virrighet på graviditet? Jag är generellt ganska disträ. När jag ska hemifrån brukar jag få vända mellan bilen och hemmet minst en gång, ofta två, för att det är något jag kommer på att jag har glömt. Här om dagen slog jag nytt rekord med fem vändor. Jag blev mer och mer irriterad, Stefan blev mer och mer road.

Jag la fram några namnförslag igår. Jag fick tillbaka ett gapskratt.

Vad jag har kommit fram till idag är alltså att jag och Stefan inte är på samma nivå, vi känner inte samma och vi roas av olika saker. Så tur är det väl att jag kan komma med det tyngsta argumentet, nämligen att det är jag som bär på hans barn, så en del saker får han bara finna sig i. 

Bilder

 Än så länge syns det inte på mig, jag är faktiskt bara i vecka 8. Jag hade som mål att vara tyst till vecka 12, men som ni förstår har det misslyckats totalt. I alla fall, magbilder kommer så småningom, här kommer några bilder på familjen som den ser ut nu.